Om Mlandizi'z vänförening
Föreningen startades 2004 av Birgitta Dahlström och John Ngwiki efter de varit nere i i Tanzania för att söka efter Johns familj och släktingar. De hade otroligt nog hittat dem och sett den misär de levde i och kände att de var tvungna att göra något. Så de startade Mlandizi's vänförening. I början skulle den endast stödja byn Mlandizi och därav namnet. Men snart insåg de att även andra byar var i stort behov av hjälp. Idag hjälper föreningen sju byar; Mlandizi, Ifakara, Manzeze, Mangola, Tabata Kimanga, Shanika och Bunjo. Mlandizi’s vänförening stödjer våra vänner i deras kamp för överlevnad och i att få ett drägligare liv.
Föreningens mål är:
- Föreningen ska genom hjälp till självhjälp medverka till en positiv utveckling för familjerna Kindoro i Mlandizi, och familjerna Ngwiki i Ifakara, Mangola och Manzese, Tanzania.
- Föreningen ska medverka till att barnen kan gå secondary school avseende skolavgifter, skoluniform och materiel.
- Föreningen ska sätta kvinnor och barns situation i fokus.
- Stödet till familjerna ska upphöra när en rimlig levnadsnivå uppnåtts.
- Föreningen ska också kunna ge bistånd och stödja andra projekt enligt beslut av styrelsen.
Föreningen har direktkontakt med våra vänner som vi avser att hjälpa, vilket innebär att pengarna går till dem som behöver och inte till en massa onödiga omkostnader. Vi som jobbar med föreningen gör det ideelt.
Det är invånarna själva som kommer med förslagen och idéerna till förbättringar i deras byar. De projekt som vi hjälper till att starta upp är långsiktiga och syftet med Mlandizi’s vänförening är att bidra till en positiv ekonomisk och humanitär utveckling i byarna.
I samtliga byar lever människorna extremt fattigt. De lever i lerhus som regnar bort, de dör efter som de inte har pengar till att köpa medicin eller så har de inte mat för dagen. Läs mer om de olika byarna under länken ”Familjerna”.
Idag har vänföreningen drygt 50 medlemmar, men vi behöver bli fler.
Bakgrund
Men låt oss börja från början. Det var en gång en pojke på 13 år som bodde i Tanzania. Hans namn var Ramadhani. Han var en helt vanlig afrikansk kille från en fattig familj. Så en dag blev han erbjuden något otroligt av en svensk sjuksköterska. Ramadhani skulle få utbildning i Sverige. Det var en möjlighet som hans föräldrar inte kunde tacka nej till.
Pojken flyttade från allt som för honom var välbekant och kärt till främmande Roma på Gotland. Egentligen skulle han bara stanna i fem år, men åren gick och det hann gå 31 år innan pojken, som nu hade hunnit bli man, åter satte sin fot i Tanzania. När John, som blev hans namn i Sverige, återvände till sitt hemland visste han ingenting om hur hans familj mådde och levde. Kontakten med hans familj hade brutits efter bara några års brevväxlande.
Det var en spänd och förväntansfull John som klev av flygplatsen i Dar es Salaam en semptemberdag 2004. Han hade bestämt sig för att hitta sin familj och till sin hjälp hade han en man med anknytning till den svenska ambassaden. De åkte runt i staden tills John började känna igen sig. När han kom till den plats han senast bott kände en gammal man igen honom och berättade att hans mamma hade flyttat därifrån till släktingar på landet. De begav sig till byn Mlandizi.
När de kom fram till och John klev ur bilen ropade någon hans namn: - Ramadhani!. Hans syster kom springande, trots de över trettio år som gått kände hon igen sin bror, som bara varit en pojke sist hon såg honom. För dem var det ett under att han kom tillbaka.
När John såg i vilken fattigdom hans familj levde i, kände han sitt ansvar. Han var tvungen att göra något för att hjälpa dem till ett drägligare liv. Ensam skulle det varit omöjligt, men så väcktes tanken på en vänförening.